Denna fina dikt har jag lånat från Eltons mammas blogg (http://jenni80.bloggsida.se).  Blev otroligt rörd då jag även såg att hon skrivit en strof ur Mauro Scoccos "När det otänkbara händer". Den texten väcker både glädje o sorg.

Jag vill ge denna dikt till dig Christina...

Allt vi var...

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Jag har bara fortsatt vidare till nästa rum.

Kalla mig för mitt vanliga namn.

Tala till mig sådär, som du alltid gjort.

Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.

Skratta som vi alltid gjort.

Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.

Låt alltid mitt namn finnas med er därhemma.

Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst och utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.

Livet är vad det alltid varit, en obruten kedja av liv.

Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig, bara för att du inte längre kan se mig?

Jag finns för dig även om jag är utom synhåll.

Jag väntar på dig någonstans, mycket, mycket nära...